Det har gått en månad sen sist.
Och på en månad så har jag hunnit med att få ett blåmärke stort som en världsdel, jag har vandrat ner för ett norskt fjäll i pjäxor tillsammans med L i tät dimma. Jag har åkt fyrhjuling, fått min resväska stulen och ätit kroppkakor gjorda av en expert.
Och däremellan har jag saknat Mathias. Vilket jag gör jämt.
Nu. Massor.
och det är ändå bara två dagar sen vi sågs.
Men trots att jag saknar honom så att jag kan gå av på mitten finns det nåt härligt i saknads-prylen. Vetskapen om att jag har någon att sakna. Och inte vem som helst, - den bästa.
Men det mest fantastiska är väl trots allt, att han -just han, saknar mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar