M

Pom pom pillipom.
Trallalala.
Bam bam bam.

Ungefär precis så känns det.

Möss och hagel

Ja, käre värld! Det är inte klokt vilken dag jag har haft! Efter att ha fått en timmes skönhetssömn efter nattens jobb hade jag plötsligt en blå lapp i handen med instruktioner på rim. En stund senare traskade jag runt i stan genom regn och hagel med en tårta, ballonger och paket, för att sen hamna vid ett dukat frukostbord. Vilka vänner man har!

Och ett antal timmar senare, närmare bestämt vid 19-tiden står jag och L och skalar potatis i korridorsköket. Jag får syn på nåt mörkt som far över golvet. Jag skriker, L skriker och beväpnade med golvmoppar försökte vi hysteriskt få ut den äckliga musen. Musen som sprang under en gammal soffa och sen försvann. Den bor säkert där inne i soffan med hela sin musfamilj. FY! USCH! Ett korridorskök måste vara drömmen för en sån familj. Hua!

Inte nog med att korridoren drabbas av tentaångest, LADOK-fnatt och jag-orkar-inte-en-punka-till-feber lite då och då. Nu drabbas vi nog alla snart av pesten. Som familjen Mus med adress: Gråa skabbiga soffan har dragit med sig. Är det inte typiskt?

kontaktlim

Under min första dag som tjugoettåring har jag lärt mig att kontaktlim verkligen envisar sig fast på fingrarna. Hemskt svårt att få bort. Och så har jag lärt mig att det inte är smart att tvätta håret med just kontaktlim som ilsket bestämt sig för att sitta kvar på händerna. Nu var hela situationen inte så hemskt IQ-befriad som det låter, men jaja... Nästa gång ska jag vara extremt noga med att få bort alla limrester oavsett hur envist de hävdar sin kärlek till mina händer.

Det knakar i mig och jag tappar hår. Men L har försökt att pricka godissvampar i min mun och vi har skrattat hysteriskt, så lite barnasinne finns nog kvar.

Vill förövrigt tacka mina kära vänner för den fina dikten som satt på min dörr och mötte mig när jag kom hem från jobbet imorse. Min favoritrad var "Dina ögon är som havet jag dyker i, blå på ytan och slammiga på botten". Vad annat kan jag göra än att säga ett stort tack från slammet av mitt hjärta och själ...?

En og tyve

Jaha. Då ska vi se. Timmar kvar tills jag byter ut nollan mot en etta i det som tydligen ska vara min ålder. Tjugoett. Myndig på gammalt vis. Nio år kvar till trettio. Den där åldern då jag faktiskt har tänkt mig att vara klar med utbildningen, ha ett jobb jag trivs med, man och barn. Och ett fint hus förstås. Nio år kvar alltså... Panik? Nä, det löser sig.

Så här sitter jag, på jobbet och har det bra. Mitt tjugoförsta levnadsår verkar från den här sidan av det bli riktigt trevligt.

Vad kan jag annars säga om livet? Tja, mina krukväxter kan fortfarande klassas som levande. Grease med R var kanon. Chokladstället vid Gustav Adolfstorg är spännande märkligt. Pastasalladen på Hovedbanegården i København är äcklig. Just äcklig. Och funderar du på något rörande Noa Noas outlet i Köpenhamn, så fråga mig.

Och jo, mitt badrum är massor mycket finare nu. Och värme, det har jag lite från och till!

Kram på världen!