Premiär!

Första blogginlägget med min nya fina dator. Som funkar.

Mathias har i och för sig fått agera datasupport då bredbandet strulade, och jag kan väl erkänna att det var en mycket frustrerad flickvän han hade på tråden. Men jag antar att det ingår i pojkvänrollen, att försöka trassla ut alla tänkbara tekniska problem som den oförstående flickvännen åstadkommit.

Hm... funderar nästan på att pilla bort A-tangenten bara för att undvika att historien upprepar sig. Men, jag tror det är bäst att jag låter bli.

Förövrigt kan jag hälsa nyfikna läsare att ingen choklad kommer i närheten av min kära ägodel denna gång, så H kan sluta mobbas!

Det är slut.

Det finns folk i vår omgivning som tar så mycket energi att man inte förstår varför man frivilligt umgås med dom. Ibland har utsugningen av energi pågått sen första mötet, ibland kommer det krypande sakta så att man knappt märker något förän man står där helt tom på energi, och ibland så är allt bra till en specifik händelse inträffar och all energi är plötsligt som bortblåst.

Jag vet inte vilket som är den rätta beskrivningen av vår nu energilösa relation som pågått i mer än tre år. Kanske var det under omständigheterna vi träffades. Det var aldrig särskilt genomtänkt. Väldigt hastigt kastades vi in i denna nära relation. Allt hände så snabbt, och jag ska väl erkänna att jag inte tänkte särskilt mycket. Om jag ens tänkte alls. Det var nog lite "första bästa" som gällde. Jag vet bättre nu.

Den första tiden var allt så nytt och spännande. Jag kan inte minnas några större konflikter. Då skulle man nog kunna benämna vår relation som ganska hälsosam. Det är annat än vad jag skulle kalla den nu.

Efter ett tag började vi umgås mer intensivt. Jag hade ökade krav från omvärlden och jag ställde också ökade krav på vår relation. Till en början var jag inte besviken. Det flöt på och jag litade fullt ut på att det förtroende jag visade var befogat. - Tills den dagen det första sveket kom. Men jag såg hur beroende jag var av vår relation, så jag förlät, gick vidare och med tiden så var allt glömt.

Jag tror att det var efter drygt ett år som det första stora bakslaget kom. Och nu snackar vi verkliga problem. Jag talade mycket med vänner i omgivningen, och tillslut var det en av dom som hjälpte oss att lösa problemen. Vi fick börja om från början.

Sagt och gjort, vi lämnade allt bakom oss. Allt. Tyvärr också de bra sakerna som jag anförtrott. Men jag tänkte att det alltid är bra att få en nystart. Nu visste jag vilka diken vi skulle undvika för att vår relation skulle köras i botten. Och det fungerade jättebra. Till en början.

Efter ett halvår började det gagga till sig igen. Och jag blev väldigt ledsen och stundom väldigt frustrerad. Vi kämpade på. Jag var alltför beroende av vår relation för att kunna bryta den. Vår relation hade en viktig del i mitt övriga sociala liv, och att klippa alla band skulle kunna få konsekvenser som jag inte var villig att riskera.

Efter ännu en tid kom vi till den punkt då vi helt enkelt satte oss ner och bestämde att vi åter igen behövde en nystart. Vi tog fram alla de bra delarna i vår relation och bestämde oss för att ha kvar dom, och glömma allt det som bara bröt ner. På så sätt skulle vi inte helt behöva börja från ruta ett utan vid det stället där allt började gå fel.

Kan väl så här i efterhand se att det inte var en optimallösning på problemet, men vi köpte lite tid. Sen brakade det lös. Det som jag inte har någon bra benämning på. Men som sagt, väldigt energisugande.

Och nu, över tre år sen vårt första snabba möte har jag bestämt mig för att säga hejdå. Tack och adjö. Jag ska försöka att bara minnas de fina minnen vi faktiskt har delat. Men det är slut.

Jag är trots allt inte bedrövad av situationen. Jag har hittat en ny. Mycket snyggare, smartare och inte alls lika trögtänkt. Den här gången rusar jag inte in i relationen utan jag har övervägt det hela en tid.

Jag och min gamla laptop går skilda vägar.
Men jag har köpt en ny.

Besegrad

Jag erkänner mig härmed besegrad.

Fick en idé om att ändra layouten på bloggen till en mer personlig och snyggare än de standardmallar som man kan välja mellan. Och till en början gick det bra. Hej och hå, det blev faktiskt ganska snyggt. Men mina länkar försvann och sen helt plötsligt så funkade ingenting.

Gör om. Gör rätt.

Jag är inte alls så pass bra på HTML som jag hade hoppats på. Så nu har jag gett upp. För den här gången. Länkarna är borta, men kommentarerna har hittat tillbaka hem.

Alltid nåt.

i sömnen...

Jag har haft ett långt arbetspass inatt. 14 timmar. 16:30-06:30. Självklart var det skönt att krypa ner i sängen och sova... Men när jag vaknade runt 12-tiden så hade jag ett svagt minne av att min telefon hade ringt nångång under min välbehövliga skönhetssömn. Och mycket riktigt. R hade ringt två gånger, varav jag hade svarat en. Jag hade svarat i sömnen.

En del av mig pustade ut över att det var just hon och ingen annan som hade ringt, samtidigt som det hela var mycket pinsamt. Vad kunde jag ha sagt?! Nu har R dock bekräftat att det är en överdrift att påstå att vi pratade med varandra. Hon var mycket undrande över vad som hade hänt... Jag måste helt enkelt ha svarat i sömnen för att sen tappat luren och inte alls låtit min kära vän störa min visit in i drömmarnas värld. Så typiskt mig.

Förresten. Igår fångades sms-tjuven. Äntligen! Efter en mycket långdragen historia och en mängd samtal och mail till tre olika mobiloperatörer så är sms-tjuven fast. Äntligen! Det var på tiden...

Så nu gott folk... Nu kommer era sms fram. Däremot hur det är med telefonsamtalen är en annan sak. Jag menar, visst att jag kanske svarar... men det är ingen garanti för att jag är vaken.

Tomhet och sms

Då kära världen, nu ska ni få höra.
Jag upplever nu mitt livs största tomhet. Inte en själslig tomhet. Inte en tomhet där allt känns meningslöst eller så, utan jag talar om en tom kalender. En tom kalender och total lycka. Jag har sen ett dygn tillbaka en kalender utan ett enda måste. I ett år.

Jag behöver en paus, ett break. Nu tar jag chansen och det känns som en blytung ryggsäck har lyfts av från mina axlar. Jag vet inte riktigt vad som kommer att hända, vad jag kommer att göra och vart de blanka sidorna i min kalender kommer att föra mig. Men jag är lugn. Som min farmor skulle ha sagt: ”Det ordnar sig. Och gör det inte det så blir det bra ändå.”

Jag ställer mig till förfogande och litar på ledning. Där Gud vill ha mig, där vill jag vara.

Igår skrev jag tenta i cellbiologi, och jag tror att det gick bra. Hoppas.
På väg till tåget, klockan 6 ringde jag hem till mamma. Kom på att jag inte var hundra på om jag skulle skriva tentan i E1 eller E4, så jag bad henne att dubbelkolla. Ska kanske tilläggas att jag visste om att hon var vaken.

Mamma letade på Internetsidan och upplyste mig om att E4 var ett hett tips att befinna sig i om jag ville skriva rätt tenta. Sen undrade hon om jag var trött ”för jag hade ju inte sovit”. Lite halvt förvånad sa jag att visst var jag trött, men sovit det hade jag. Hela natten. Men mamma var säker på sin sak, jag hade inte sovit. ”Men Anna, jag fick ju ett sms av dig klockan 2 i natt där det stod att du inte kunde sova och att du skulle upp om 4 timmar och duscha! Fick du inte mitt svar?”

Nej, inget sms från mamma hade jag fått på hela natten. Och jag hade inte skickat något heller. Medvetet i alla fall. Ett tag funderade jag på om jag hade gått upp i sömnen, gått ända fram till fönstret där min mobil låg på laddning och skickat ett sms. Skicka sms i sömnen, brukar folk göra det?

Mamma gav sig inte. Hon hade tyckt så synd om mig som inte kunde sova natten innan min stora tenta. Tillslut för att övertyga mig så bestämde hon sig för att läsa upp sms:et ordagrant. Då upptäcker hon till sin förvåning att det inte alls var jag som skickat sms:et, utan min syster som är på festival. Både mamma och jag började gapskratta.

Tur som är så behövde min syster inte bli så förvirrad av mammas svar. Inte en enda tenta nämndes, utan kort och gott: ”Älskade unge, sov nu! Kram mamma :) ”